Är du historieförfalskare eller kulturhjälte?
KNUT KNUTSSON HAR BLIVIT KULT. Den syddialektale antikvitetsvurmarens fryntliga sätt att prata svensk hantverkskonst har gått hem i folkhemmen. Med humor och kunskap i en genial blandning berömmer han vackra originalpjäser och deras tuppkamsstolta ägare. Men kan också bli vass i vokabulären inför ett sönderlutat och i onödan omgjort skåp.
Sammantaget blir allt som han och kollegerna i Antikrundan säger till en sorts nationalomfattande kurs i svensk kultur. När en felaktigt behandlad möbel dras inför ”tevetinget” är det många kinder som rodnar ute i stugorna över egna gjorda ingrepp. Och man lovar sig själv att undersöka lite extra innan man nästa gång sätter skrapan i färglagren.
I veteranbåtsvärlden saknar vi en ”Antikrunda”. Dit vi entusiaster kunde ta våra klenoder och få dem bedömda och kommenterade av en samling kunniga Knut Knutssonare. Där kunskapen om vårt flytande kulturarv kunde spridas ut i stugorna. Ut till sofforna i Åmål. Till fåtöljerna i Brunflo. Till alla dem som har tillgång eller närhet till båtkultur skulle budskapet om vad som gäller nå ut.
Ty vi har kommit på efterkälken.
Idag, snart 40 år sedan de första renoveringsarbetena tog fart i Sverige, irrar hobbyn på många sätt planlöst omkring. Vi anordnar bombastiska veteranbåtsfestivaler, men båtarna som visas upp är ett historiskt mischmasch. En blandning av konstruktörens ursprungstanke, tidens tand, hemsnickrande, okunnighet och historisk vanföreställning. I veteranbåtshobbyns förlovade hemland USA, är reglerna glasklara: Ska du ha något anseende och beröm att hämta, är strikt original den enda vägen. Träffade Mr Smith för några år sedan på Concours d’Elegance i Lake Tahoe. Smith var där för fjärde året med sin 19 fots Chris Craft Barrel back från 1939. Ett smycke i mina ögon men Smith var inte tillfredsställd.
”Första året jag var här fick jag 88 poäng av juryns 100 möjliga. Nästa år 92 och förra året 95. Varje vinter har jag ägnat åt att förbättra båten efter domarnas protokoll i jakten på full pott. Och i år tror jag mig vara vinnare.”
Smith fick 97 och kom tvåa. Jakten på 100-poängaren är inte bara en egokick för båtägaren. Den visar intresset att återskapa ett perfekt originalskick. Domarnas poängbedömning följer slaviskt ursprungsutseendet. Förändringar och modifieringar innebär poängavdrag och därmed minskat marknadsvärde.
Synsättet och inställningen har sitt ursprung i veteranbilsvärlden där fullständigt original har varit ledstjärnan i alla år för dem som inte har valt customlinjen för sitt veteranbilsintresse. Bilarna ska återställas till sitt korrekta utseende med färg, detaljer och tillbehör. Ändringar som inte är av säkerhetsmässig karaktär ses med dömande ögon. För det är ursprunget och den ursprungliga tidsandan som ska fram. Som ska bevaras för framtiden.
1969 köpte många träbåt för det var det billigaste sättet att bli båtägare. För 500 spänn stod du som kapten på ett elva meters mahognyspjut från anno dazumal. Historia och ursprung fick stå tillbaka för billigt användande. På vintrarna snickrades det och ändrades. Men många båtar räddades till vår tid tack vare det snickrandet.
Men idag, en och en halv generation senare, snickras det fortfarande. Originalinredningar och överbyggnader rivs bort. Ursprungsfunktioner ändras och ursprung suddas ut. Unika speciallösningar hopflätade av varv, konstruktör och beställare rivs ut till förmån för något mer praktiskt. Original är en kufstämpel. Inte ett skick värt att sträva efter.
Innan vi lämnar efter oss en vanställd båtflotta som ger kommande generationer fel bild av den svenska båten, måste vi stanna upp och tänka till. Varför är svenskens inställning till båtarna så skev? Varför högaktar vi inte den tidsepok och de hantverkare som en gång skapade vår flotta? Varför ändrar vi efter plötsliga nycker och idéer ett kulturarv som vi bara har till låns av framtida generationer?
I ett försök att hejda förfallet startar Vi Båtägare Originalskolan. I en serie artiklar ska vi försöka reda ut vad som är rätt, hur det en gång kan ha sett ut samt hur enkelt det är att återföra båten till sitt ursprung.
I de mest tragiska fallen går det riktigt snett. Som med den gamla Ljungbergaren Visex som slutade sina dagar som plastat vrak på en uppläggningsplats i Malmö. Om tio år kommer vi ångra att Visex inte räddades.
1930 byggdes Aida på Hästholmsvarvet efter Knut Ljungbergs ritningar. En mycket vackerr motoryacht med långa svepande Ljungbergslinjer. Under åren som sedan gick moderniserades Aida i flera omgångar, senast på 80-talet, så att hon slutligen såg ut som på färgbilden nedan. Vad som är kvar av originaltanken är intet. Ljungbergs smäckra linjeföring syns inte. Kvar har blivit en veteranpastisch som inte kan berätta något om 30-talets båtar.
Vad som är original eller inte kan ibland vara ganska enkelt att avgöra. Som på Chrysler II där den övre raden rutor kraftigt bryter mot båtens övriga linjeföring. Vad som mer är av senare datum är givetvis mantåget och gösstaken. Tag bort det nya och båtens vackra linjer träder fram.
Många av CG Petterssons skapelser har genom åren skändats genom vidriga överbyggnader. Här är det dock enkelt att se vad som är original och vad som är senare ägares påfund.
