Vad har gitarrer och skrapor gemensamt? Jo, rätt stämda och i rätta händer klingar de skönt. Häng med till en föreläsning i skrapakademin.
REDAN SOM SJUÅRING bestämde jag mig för att bli gitarrist. Dagtid med farsan på tryggt avstånd plockades gitarren ner från väggen. En halvakustisk modell från sent femtiotal. Mina armar som fortfarande hade en halvmeter kvar att växa nådde med nöd och näppe runt den kurviga kroppen av ljus lönn. Trevande lärde jag mig singelstringtekniken. Utvecklade fingersättningen en timme före och en timme efter skolan. Dagligen. Så småningom fanns de bara där, ackorden. Snart kunde jag spela både ”Diana” och ”Tom Doolie”.
NU HAR DET gått trettio år av övande och visst kan jag fler ackord och repertoaren kan nog göras tresiffrig. Men någon gitarrist blir jag aldrig. När jag för drygt tjugo år sedan valde ett hantverksyrke visade det sig vara ett bättre val. Händerna lydde mig och det jag ville skapa växte fram. Min gode vän Mats – som även han valde gitarren i unga år – kom att bli en virtuos. En musikalisk förebild.
INVESTERAR JAG i en ny gitarr faller valet på en som motsvarar min talang, det brukar sluta runt dryga tusenlappen. Väl hemma konstateras att den är obrukbar och inte alls låter som förväntat. Den blir stående och samlar damm tills Mats råkar komma förbi. Han tar den i sina händer, vänder och vrider. Han sätter sig lite nonchalant på soffans armstöd, finjusterar stämningen något, låter fingrarna klättra över gitarrhalsen. Segovia, Bellman och Taube. Allt framförs med sådan känsla att det knyter sig i magen. Min gitarr låter fantastiskt, klangen är nästan öronbedövande. Jag inser att det inte är något större fel på gitarren, det handlar om att Mats kan spela gitarr. Oavsett fabrikat och pris handlar det om känsla. Utan känsla blir vilket instrument som helst ett vapen som fel använt slår husfriden i spillror, ersätter tystnaden med något som av andra människor bara uppfattas som oljud. För några år sedan bestämde sig Mats för att köpa båt, en träbåt. Äntligen, nu var vi på mitt territorium. Jag hade nästan lika många år under presenningar som Mats hade i inspelningsstudio. Nu skulle virtuosen tvingas ner på knä, bönande be mig om hjälp när han misslyckats. Med vant handlag och fingertoppskänsla skulle jag under konstant huvudskakande återställa vad han på egen hand åstadkommit Ett scenario som aldrig blev verklighet. Mats insåg redan från början sin begränsning. Ödmjukt bad han om råd inför varje moment. Ett av de första stora projekten var renskrapning. En regnig oktoberdag klev så Mats in under min täckställning, stod med mössan i handen och lät frågorna flöda. Hur? När? Hur mycket, och med vad? Jag svarade på hans frågor. Vi avhandlade arbetsordning och gjorde snabba produktanalyser. Vi diskuterade sandpapper och verktyg. Mätt på upplysningar försvann min käre vän in i sitt båthus igen. Snart hördes det dova brummandet av värmepistolen och ljudet från en gnisslande skrapa som skar ända in i ryggraden. Jag släppte vad jag hade för händer och stövlade in till Mats i en perfekt imitation av Karlsson i ”Hemsöborna”.
BESSERVISSERKOMMENTARERNA på tungan och tummarna innanför hängslena. Min tanke var att ge min ännu ej initierade gitarrvirtuos en lektion i att skärpa skrapor. På inrådan av expertis i målarbutiken hade Mats försetts med ett antal skrapor av varierande typ och modell. Alla i mina ögon lika värdelösa. Den enda som inte var av hårdmetall, och därmed möjlig att skärpa med fil, var av trekantsmodell. En för övrigt mycket bra skrapa, om den används på rätt objekt. Flagnade fasader till exempel. Om den nödvändigtvis ska användas på en båt bör det vara under vattenlinjen. Där syns skadeverkan minst.
RESTEN AV skraporna som låg uppradade på Mats arbetsbänk var av typen med utbytbara skär av hårdmetall. Antagligen finns det något användningsområde även för dem, jag kan bara inte komma på något. Kanske kände sig Mats lite lurad och dum där han stod med en samling värdelösa skrapor för åtskilliga hundralappar. En gitarr i ett hörn kunde ha hämtat hem självförtroendet. Men nu stod vi under lysrörens kalla sken med alla gitarrer på, i mina ögon, betryggande avstånd. Eftersom läget inte lämpade sig för hånfulla kommentarer, kilade jag in till mig och återvände med en av mina skrapor. Mats tittade på den nästan löjliga lilla prylen. För någon sekund fanns nog misstanken att jag drev med honom. Mats insåg mitt allvar. Sedan följde en kort presentation av min förträffliga skrapa. Det med sådan inlevelse att Mats i första konstpausen frågade om jag gjort den själv. Nej, det är en skrapa framtagen för fönsterrenovering. För att ytterligare understryka den lilla tingestens förträfflighet berättade jag om mina två senaste renoveringsobjekt. Båda mahognybåtar runt sju meter, en kravell- och en klinkbyggd. Inifrån och ut hade de renskrapats med fönsterskrapan. ”Här, du får den.” Mats skeptiska ansiktsuttryck förbyttes mot ett förvånat men tacksamt leende. Tillsammans gick vi igenom lite skärpningsteknik. Min vän trampade otåligt av iver att få fortsätta sitt arbete, nu med ”rätt” verktyg. Jag återgick till mitt och hörde snart åter ljudet av värmepistolen, ackompanjerat av ett väsande ljud från skrapan. Då och då tystnade brummandet. Ljudet av krafttag med skärpfilen lät mig förstå att alla ”bror duktigs” instruktioner uppfattats korrekt. Påföljande vår avtäcktes ett examensarbete med en stolthet som inte kunde misstolkas. Med all rätt, Mats hade axlat rollen som träbåtsrenoverare med klart godkänt betyg. Tre säsonger senare har vi nu vintertid hunnit avhandla såväl slipning som betsning och penselteknik. Ytterligare en sträng ljuder på Mats lyra när han spelar livets melodi. Och min höga häst har blivit halt.
VAD SKILJER DÅ en bra skrapa från en dålig, för att inte säga en rent obrukbar? Eller finns det bara bra skrapor, förutsatt att de används till rätt ändamål? Nja, så enkelt är det nog inte. Många med mig anser att parkettskrapor hör till de bättre, men de har mig veterligen aldrig marknadsförts som ”båtskrapor”. Överst på pallen placerar jag själv den enkla fönsterskrapan. Ett stycke fjäderstål med grepp av aluminium, av tillverkaren antagligen aldrig tänkt i händerna på en båtrenoverare. Men där finns den nu. Och vi som prövat den släpper aldrig greppet. Hemligheten ligger i valet av stål. Ohärdat är överlägset. Inte bara för att de kan återskärpas när så behövs. Problemet med skrapor av härdat stål, alltså hårdmetall, är att de alltid har fel vinkel på skäret. Härdade som de är ges ingen möjlighet att påverka vinkeln på ett enkelt sätt. Har man tillgång till en verktygsslip eller pelarslip med anhåll kan det gå. Men, att krypa ner från båten för att skärpa skrapan var tionde minut kan inte ses som något effektivt arbetssätt. Härdningen gör även att stålet blir sprött. En skruvskalle slår lätt en flisa ur eggen och skäret är förstört. Ytterligare en faktor som talar mot de härdade är priset. Tredubbla kostnaden för fönsterskrapan och du hamnar i närheten av priset för den minsta modellen av hårdmetall. De har utbytbara skär vilket gör att handtaget bara behöver införskaffas första gången. Utbytesskären kostar väl inte en förmögenhet, men någon ekonomi ligger det inte i dem.
PRISET FÖR fönsterskrapan är runt trettio kronor. Tyvärr kan de vara svåra att få tag på. Parkettskrapan gör man enklast själv. Stålet införskaffas i en välsorterad järnhandel tillsammans med M6 skruv, mutter och bricka. Skaftet tillverkas av trä efter eget huvud. Oavsett typ av skrapa är vinkeln på skäret avgörande för ett bra resultat. Och med bra resultat menar jag en plan slät yta. Med en dålig skrapa försvinner arbetslusten i samma takt som styrkan i armarna. Det är dessutom mycket svårare att få en plan yta om man tvingas ta upprepade skraptag på ett och samma ställe. Med hjälp av värmepistol ska fernissan eller färgen avlägsnas helt i ett skraptag. Ska man avverka mer på djupet är det ännu viktigare att skrapan tar jämt och effektivt över hela skärbredden.
Favoriten. Den lilla fönsterskrapan. Trots sin ringa storlek är den mycket effektiv. Prislappen – 30 kronor – gör den oslagbar. Även när den vinklade delen filats bort genom upprepade skärpningar har skrapan inte på långa vägar tagit slut. Med hjälp av ett bågfilsblad kapas 2 cm av aluminiumplåten. Såga bort resterna av den gamla vinkeln och böj den på nytt. Bara att upprepa tills handtaget blir för kort att hålla. Ett litet tips är att ge skrapan en svank så att ovansidan på grepphandtaget blir något konkav. Vinkeln på skrapans främre del får då en optimal vinkel mot arbetsstycket.
DEN SISTA finskrapningen före eventuell slipning utförs med sickelstål, en plåtbit med skarp kant i 90° vinkel. De finns i ett otal storlekar och former, kurviga som raka. Avverkningsgraden avgörs av hur hårt man trycker. Men vitsen är att sickelns bredd avgör anläggningsytan och ju större den är, ju lättare blir det att hålla ytan plan. Grovt kan man säga att skrapor av fjäderstål bör ha likadan skärpning. Ett vanligt fel man gör är att man får vinkeln på eggen för skarp. Skrapan blir fort slö och måste skärpas ofta. Det mesta av stålet blir filspån. Det är också lätt att det ”hugger” om vinkeln är för skarp. Får man sedan ett felskär riskerar man att orsaka en rispa som kräver onödig avverkning av träet. Att det hugger kan också bero på fiberresning. Skrapa då från motsatt håll. Vissa träslag ruggar sig mer än andra, prova med sickelstålet istället. Viktigt vid all skrapning, oavsett om det är fjäderstål eller hårdmetall, är att man lyfter skrapan vid nytt tag. Har stålet kontakt med arbetsstycket på tillbakagången bryts eggen och skrapan blir fortare slö. Receptet för ett lyckat resultat är prova sig fram tills man hittar rätt skärpning. Öva in rörelsen med filen så krävs det bara ett drag för att skärpa eggen. Använd en så kallad skärpfil av engradig typ.
Två typer av sickelstål. Dels det raka för alla plana ytor. Dels de kurviga som med fördel används på insidan av svängda ytor. Det är en konst att sickla, men rätt utfört spar man mycket tid och pengar jämfört med slipning med dyra slippapper. Skärpning är möjlig med brynsten. Sätt upp sickeln i ett skruvstäd så att bara det yttersta av kanten som ska skärpas sticker upp. Använd sedan en stor och plan brynsten 90° mot kanten.
Skärpning av parkettskrapa av fjäderstål. A och O för ett lyckat resultat är skärpningen av skrapan. Släppvinkeln på eggen är svår att precisera. Vinkeln ska anpassas till hur man jobbar. En vinkelrät skärpning är att rekommendera. Det spar på stålet och minimerar risken för ”hugg” och snedskär. Använd en engradig skärpfil. För filen från dig och diagonalt över skäret. Det ska kännas att det ”tar”. Skorrar det uppnås inte optimal skärpa.
Oavsett typ av skrapa bör handtaget vara rakt. Den perfekta vinkeln mot arbetsstycket får man när man arbetar så att fingrarna på handtagets undersida precis vidrör underlaget. Modeller med svängda handtag gör det svårt att få in känslan för rätt vinkel. Sämst fungerar de som är ergonomiskt utformade. Här en hemmagjord parkettskrapa med handtag av trä. Ta en lämplig träbit. Jacka ur för skärstålet i ändan. En genomgående M6 skruv håller det på plats. Med fördel används en vingmutter för att skäret lätt ska kunna vridas 180°.
Skärpningen av den lilla fönsterskrapan (vinkelskrapa) utförs på samma sätt som parkettskrapan. Viktigt att hela eggen får sig en skärpning i ett tag. För filen diagonalt över eggen i ett stadigt tag. Alltid ifrån dig.
Alltför skarp vinkel på eggen medför ofelbart att skrapan ”hugger”. Eggen blir för tunn och skär för djupt i träet, vilket medför en mödosam och onödig avverkning innan man rättat till skadan. Det kan också vara så att träfibrerna löper åt motsatt håll. Byt riktning. Observera att all skrapning ska ske längs träfibrerna.
En slö skrapa får bara den uppvärmda fernissan att dega sig. Skärp skrapan. Värm måttligt med värmepistolen. Blir fernissan för varm börjar den koka. Det mesta fastnar på skrapan. Värm inte mer än att den lossnar. Med fina jämna tag bildas stora rester som är lätta att hålla undan från arbetsytan. Påminner den fernissade ytan mera om ödleskinn med kraftiga krackeleringar är den behandlad med linoljefernissa eller ren kokt linolja. Torrskrapa med fördel utan värme.
En perfekt skärpning. I ett enda tag avlägsnas fernissan. Hittar man rätt vinkel och skärpteknik är det mycket lättare att bibehålla ytan plan. Tvingas man gå tillbaka till samma ställe innebär det kanske att man i nästa tag även går ner i träet. Försök jobba i längre stråk hellre än på bredden, det gör det o ckså lättare att effektivt arbeta med värmepistolen
Efter avslutad skrapning kan man för maximal planhet sickla ytan. Använd en så bred sickel som möjligt. Några blyertsstreck över ytan och ett drag med sickeln visar om den tar jämnt över hela eggens bredd. Det är ett mödosamt jobb, men noggrant utfört på hårda träslag behövs ingen slipning före ytbehandling.