Maj 23, 2006

Hästholmsvarvet - De långa linjernas mästare

Det fanns en gång ett litet varv strax utanför Stockholm. Det lilla varvet hade gjort till sitt livs kall att bygga pråmar åt den allt snabbare växande frakttrafiken runt den stora staden. Affärerna gick bra och verksamheten växte. Varvet kallades för Hästholmsvarvet.

Några år in på 1900-talet fanns behovet att ha en egen konstruktör knuten till varvets dagliga verksamhet. Platsannons utsattes i den allmänna pressen och svaren började snart att strömma in.
Den mest intressanta ansökningen i högen på varvsägarnas skrivbord var från en nyutexaminerad ingenjör från byggnadsteknisk linje på den gamla Tekniska högskolan vid Observatorielunden i Stockholm. Knut Ljungberg kallades till intervju och anställdes som chefskonstruktör för varvet. Året var nu 1906.
Anställningen av Ljungberg blev starten på en ny era för varvet. Ljungbergs intresse för pråmkonstruktion var minst sagt måttligt. Han hade skaffat sig ett stort intresse för den alltmer växande motorbåtsindustrin och började arbeta för att konvertera varvet till ett högkvalitativt motorbåtsvarv. Diskussionerna med varvets ägare blev positiva och snart var varvets skickliga hantverkare satta att hantera helt andra dimensioner på skrov och virke än de var vana vid.

Ljungbergs plan för att snabbt göra varvet till en erkänd spelare på motorbåtsmarknaden var genomtänkt. Till säsongen 1907 sjösattes det första stora nybygget från varvets slip – den 14 meter långa salongsbåten Elsa. Båten var byggd efter dåtida traditionella manér med ett långt smalt skrov och med en inglasad överbyggnad. Under de första två åren ställde varvet upp med Elsa i alla existerade motorbåtstävlingar i Stockholms närhet, ofta med bra placeringar i resultatlistorna. Så smått började kombinationen Knut Ljungberg och Hästholmsvarvet bli känd för kvalité och lyckade konstruktioner.

De större båtarna var vid denna tid inte några underverk i sjön. Låga skrov med höga överbyggnader gav inte båtarna några överdrivna sjöegenskaper. När sjön började bryta tog båtarna de flesta sjöar över sig och i värsta fall slog de in över de främre rutorna. Att denna skrovutveckling inte var till båtlivets fromma förstod alla branschens konstruktörer och organisationer. För att vända utvecklingen anordnade därför KSSS och KAKs motorbåtsavdelning Sveriges första långdistanstävling sommaren 1910. Starten gick i Nynäshamn och målgången var satt i Göteborg. Färden skulle gå runt kusten och ge båtarnas sjöegenskaper en riktig duvning.
Tävlingen fick omedelbart en enorm publicitet och blev snabbt det stora samtalsämnet bland storstädernas yachtsmän. Att ro hem segern i denna första stora och krävande motorbåtstävling blev snart det stora målet. Beställningarna började ramla in hos varven och flitigast anlitad blev just Knut Ljungberg. Passande nog hade Hästholmsvarvet till säsongen 1910 blivit svensk generalagent för den amerikanska driftsäkra bensinmotorn Standard. Stora och tunga maskiner men som lämpade sig utmärkt för större sjögående yachter. Kombinationen av Ljungbergs goda rykte och Standardmotorernas driftsäkerhet bidrog ytterligare till varvets växande framgång.
När Ljungberg efter nybyggnadssäsongen 1910 sammanställde orderboken kunde han konstatera att varvet åter varit Sveriges främsta nybyggnadsvarv för motorbåtar med hela 10 stycken lyckade sjösatta nybyggen. I tävlingen var också varvet framgångsrikt. Den stora nybyggda 15 meterlånga yachten Standard för ägarkonstellationen Sven Hydén och Sam Annerstedt, gick som segrare ut ur striden. Med detta ökade varvets goda rykte ytterligare och Ljungbergs framtid som lyckad konstruktör inom motorbåtsfacket var säkrad.
Och framgångssagan fortsatte.

Under de följande åren byggdes den ena vackra motoryachten efter den andra på det lilla varvet på Hästholmen. Alba, Alca, Meteor (1912), Loris och Meteor (1913) blev kända storheter i den stockholmska och internationella yachtflottan. Ljungbergs namn blev nu alltmer känt som ett varumärke för framgångsrika, vackra och lyckade konstruktioner. Det gamla pråmvarvet Hästholmsvarvet hade alltså i mitten på 1910-talet under Ljungbergs ledning vuxit till ett mycket kompetent och anlitat yachtvarv. Byggnaderna började så smått att bli allt mindre ändamålsenliga och en flytt av verksamheten syntes nödvändig.
Tidigt 1917 inköptes därför ett försvarligt område vid Gåshaga på Lidingö, precis vid Kyrkvikens mynning. Under sommaren 1917 uppfördes så Nordens modernaste fritidsbåtsvarvsanläggning på platsen. Bland annat med sådana moderniteter som elektriskt ljus och elektriska maskiner. Inte alls någon självklarhet i varvsbranschen.